E-text prepared by Tapio Riikonen
Berättelse frän sista finska kriget
Af
Stockholm,F. & G. Beijers förlag1891.
"Sveko vi vid Siikajokis, när det ändligt gälde se'n?"
RUNEBERG, Fänrikens Marknadsminne.
I. Inledning. Hjertestrider.
II. Branden.
III. Under drabbningen.
IV. På fädernehemmets ruiner.
Inledning. Hjertestrider.
Ehuru ganska svåra strider utkämpats under det finska hären långsamtdrog sig norr ut, hade ingenting vunnits med dessa blodsutgjutelser,annat än att den tro på ryssarnes öfverlägsenhet, som börjat göra sigallt mera gällande bland gemenskapen, blef starkare för hvarje dag. Deexempel på feghet, som fältmarskalk Klingspor dag ut och dag in gafsina underlydande, kunde icke annat än uppväcka misstroende mot honomoch en dyster modstulenhet i soldaternas hjertan. De fingo ej, såsom deönskat, och ännu önskade, på fullt allvar taga itu med den hatadefienden; kom det någon gång till affär, och finnarne vunno någonframgång, strax kom fältmarskalkens order om återtåg. Förbittringen ochafskyn mot Klingspor gaf sig också luft i mångahanda utgjutelser, menhvad bekymrade det denne "kommissariatets man"; han såg endast på sinegen fördel, och vid sitt rikligt försedda bord klagade han ändå öfver,att han måhända skulle svälta ihjäl i Finland. Och hans soldater då,hur lefde väl de? Illa klädda och med knapp föda måste de, genomtågandesina fäders land såsom flyktingar, i oafbrutna strider kämpa mot enöfvermodig, hånande fiende. Och ändå sveko de icke sina fanor. Tvärtomströmmade nya skaror till hufvudhären, och icke nog dermed, pålandsorten erbjödo sig bönderna sjelfmant, mot det att de undfingogevär och ammunition, att i de vidsträckta skogarne göra fienderna alltmöjligt afbräck. Och denna glödande fosterlandskärlek, hur upptogs denväl af "mannen med två hakor och ett öga", och af den svenskaregeringen? Det är sorgligt att påminna sig denna dystra tid, men föratt bilda sig ett rätt begrepp om detta på nederlag och härliga segrarså rika fälttåg, måste man också se skuggsidorna.
Bönderna fingo icke de vapen, som de begärde; de blefvo tvärtom oftautsatta för de förnämares hån; deras ädla sjelfuppoffring betraktadesfrån vissa håll såsom vansinne, och om bönderna, såsom ganska oftainträffade, öfverraskade och nedgjorde smärre fiendtliga afdelningar,sågs detta med visst icke blida ögon.
Siikajokiån, Sikån — icke Sikajokiån Svinån, såsom man ibland får senamnet stafvadt — är omkring 400 alnar bred. Den södra stranden, påhvilken kyrkan, prestgården, klockargården, Gerthela gästgifveri ochflere torp af betydenhet ligga, är betydligt högre än den motsatta, ochbar vid tiden för denna berättelse en ymnig skog. Ungefär 1,000 alnarsöder om kyrkan fanns en ganska djup dalgång, som man antager harutgjort den gamla flodbädden. Bakom denna dalgång hade andra brigaden,anförd af Georg Karl von Döbeln, intagit en fast position. På bådasidor om vägen hade han förlagt en bataljon björneborgare, bakom midtenÖsterbottens södra bataljon, och bakom venstra flygeln återstoden afbjörneborgarne. Vid Gerthela stodo tvenne sexpundiga kanoner. Tredjebrigaden, som utgjorde venstra flygeln af hären, hade fått sin plats påelfvens norra strand. Andra brigaden hade redan förut blifvit afskickadför att bemäktiga sig Carlo, en högst vigtig punkt, under närvarandeomstän