Produced by Tapio Riikonen
Skildringar ur Erik XIV:s sons lif
Stockholm,F. & G. Beijers förlag,1891.
Lejdebrefvet.
"Den irrande fogeln" finner sitt bo.
Lejdebrefvet.
Skulle man någonsin tillämpa ordspråket "lifvet vexlar", så är det utanden ringaste gensägelse på Gustaf Eriksson, Erik XIV:s och KatarinaMånsdotters son. Med allt skäl kan man säga att han af lifvets vindkastslungades omkring som en boll från det ena landet till till det andra.Än spåra vi honom i Tyskland, der haa dock utstod de svåraste lidanden,hans lefnad var underkastad; än finna vi honom i Sverige vid mötet medsystern, än i Ryssland, i hvilket land ödet ändtligen förunnade honomen graf. Erik XIV var en folkets konung. Hans son var och är en ifolkets ögon kär personlighet, kring hvilken en mystisk slöja dragerett djupt poetiskt skimmer. Född arfvinge till svenska kronan, mengenom farbroderns, den illistige Johan III:s ränker utstött derifrån,måste konungasonen landsflyktig irra omkring i främmande länder, och sågodt som lifnära sig af andra furstars gifmildhet. Ett vackert drag iSigismunds karaktär är det, att han på alla möjliga sätt omhuldadeGustaf, och det oaktadt Johan III alls icke på något otvetydigt sättlät förstå, att brorsonens uudanrödjande skulle ligga honom särdelesvarmt om hjertat.
Se här Gustaf Erikssons korta, men oändligt vackra saga, hvars senaredel utgör ämnet för vår lilla berättelse.
När upprorsförsöken mot Johan III blefvo allt tätare, begynte han,såsom man säger, draga öronen åt sig med afseende på hufvadmännen föruppviglingarne. Alldeles utan skäl misstänkte han brorsonen, som varnaturlig arfvinge till kronan, för indirekta stämplingar, oaktadt hanännu var bara barnet, och konungen beslöt för den skull att skaffahonom ur vägen. Den hofbetjent, som erhöll i uppdrag att af dagatagaden unge fursten, blef, såsom vi veta antastad af en Sparre. Dennefattade nemligen misstankar och undersökte betjentens börda. Derpåsände Sparre den unge Gustaf till främmande land. Så lyder enberättelse.
Den andra är den, att Gustaf redan vid sju års ålder blifvit aflägsnadfrån fäderneslandet och satt i jesuitskolan i Braunsberg. Detta sistaantagandet har de största skäl för sig, ty Gustaf hade ända frånbarndomen varit uppfostrad i katolska läran, den han också blef trogenså länge han lefde.
Rörande är det att känna den unge furstens lefnad i de tidigasteungdomsåren. Vetgirig som han var, sysselsatte han sig uteslutande medstudier, och då nöden mången gång stod för dörren, måste han tillgripade ytterste åtgärder för ätt skydda sig för undergång. Så berättahäfdatecknarne, att han, ifrigt studerande om nätterna, måste användadagarne till kroppsligt arbete för att kunna uppehålla lifvet. Degröfsta och simplaste arbeten skydde han icke heller. Än såg man honomsåsom skoputsare på värdshusen; än såsom ryktare i stallen. Det varisynnerhet i Wilna som hans mödosammaste tid förflöt. Så hände detomsider, att han för att lifnära sig måste för bröd pantsätta sinfaders dagbok för åren 1566 och 1567.
Men under det tidens stormar brusade omkring honom; under detfarbroderns ränker omvärfde honom och mången gång hotade att störtahonom i forderf, framstod ändock prins Gustaf såsom en personlighet,vida höjd öfver menniskornas usla småsinne. Detta bevisas bäst derutaf,att kärleken till hans fädernesland, hvarifrån han t