Produced by Tapio Riikonen
Av
Wilhelm Thesleff
Helsingfors,Holger Schildts Förlagsaktiebolag,1919.
Det stora världskrigets utbrott träffade mig på min villa någrakilometer från Viborg, varest jag, just hemkommen från en badsejour iSverige, beredde mig för en angenäm "Nachkur". Tidigt på morgonen den 1augusti 1914 överlämnades till mig av en poliskonstapelmobiliseringsordern, enligt vilken jag, såsom ur tjänsten nyligenavgången rysk militär, inom loppet av 3 dagar ägde infinna mig hosdistriktschefen i Tsarskoje Selo. Denne åter tillkom att placera migvid den s.k. 6. landsstormsbrigaden, vilken skulle formeras vid hansstab. Då timmarna voro räknade, gällde det att snabbt styra om sinaangelägenheter och sin ekipering. Redan samma dag flyttade jag in tillstaden, vindarna genomsöktes, gamla, som jag hoppats, för alltidbortlagda uniformskläder och persedlar togos fram, affärerna påkontoret avslutades eller skrinlades, gamla prokuristen Porkka erhöllså gott sig göra lät besked om alla de hundratals frågor, hanupptecknat sig till minnes, order gavs för framtiden såväl för firmansräkning som även för min egen del, i händelse jag ej mera skulleåtervända. På tredje dagen var jag då äntligen färdig att enligt ordernavresa.
I vår goda gamla stad, vilken ju mänskligt sett sist borde nås avkrigets hemsökelser, rådde emellertid under dessa dagar en obeskrivligoch ofattlig panik — bankerna stormades, människorna avyttrade allt,som blott kunde säljas, och sökte sig ut till landet, andra lämnade allsin egendom för vind och våg i sin otålighet att finna ett skydd ute iskogarna. Till denna panik bidrog i mycket hög grad den omständigheten,att militärbefälet i Viborg fullkomligt tappat huvudet. Den enameningslösa befallningen avlöste den andra. Befolkningen i förstädernaskulle bl.a. genast göra sig beredd att 6 timmar efter erhållenbefallning evakuera sina boningsplatser, ty alla förstäder komme attbrännas. Vidare konfiskerades alla roddbåtar (sic!) längs stränderna avSaima kanal ända upp till Rättijärvi, för att följande dag återställas— för att icke tala om andra åtgärder i samma stil. Under sådanaförhållanden fick man lov att utan att akta på sina egna bekymmer efterbästa förmåga lugna sina närmaste. Såsom exempel på huru storförvirringen var erinrar jag mig följande episod: en fullt sansad ochlogiskt tänkande person, som under dessa dagar vände sig till mig meden anhållan om råd, svarade mig med ett utrop av förtvivlan: "Ja, detär lätt för dig att råda till lugn och att helt stilla se tiden an, dusom reser bort, men vi stackare, som måste stanna kvar…!"
Allt har emellertid sin ända och så hade även dessa nervslitande dagarmed åtföljande bittra avskedsstunder. Det gällde nu att tappertskiljas, kanske för alltid, från det käraste man ägde, ett avsked, somvar så mycket svårare, som man ju icke kunde muntra upp sig eller desina med något slags entusiasm eller fosterländsk hänförelse — snararetvärtom.
Vid utsatt tid infann jag mig hos kretsmilitärchefen i Tsarskoje Selo— en gammal, knarrig, pensionsberättigad överste från Alexander III:sdagar, vilken naturligtvis aldrig ens hade kunnat tänka sig möjlighetenav mobilisation med det åtföljande kolossala organisationsarbetet. Hela"butiken" sköttes av äldsta skrivaren, en durkdriven tjinovnik, varshuvudintresse låg i att sko sig så mycket som möjligt. Ordningen varnaturligtvis därefter. Av min brigad syntes till en början ejett spår, och först så småningom arriverade en del officerare ochmanskap. Formeringen stötte på kolossala svårigheter, ingen