av
Alma Söderhjelm
Historiska Essayer I.
Borgå,Holger Schildts Förlag,1916.
Förord.
Joseph Bonaparte.
Lucien Bonaparte.
Elisa Bacciochi.
Louis Bonaparte.
Pauline Borghese.
Caroline Murat.
Jérôme Bonaparte.
Skildringar från Napoleon-tiden kunna knappast göras utan att tangeraNapoleons gestalt. Så mycket mer är detta fallet, när det gäller hanssyskon, vilkas betydelse för historieforskningen betingas av hansegen. I föreliggande essayer har jag därför behandlat Napoleons syskonendast under den tid, då de, var i sin stad, utgjorde ett led i detnapoleonska världssystemet och endast ytterst fragmentariskt berörtderas öden efter Napoleons fall. Jag har ansett denna dispositionlämplig för dessa kortfattade framställningar. Att teckna dem somkonungar och drottningar i landsflykt hade krävt en särskild bok.
Helsingfors den 6 december 1916.
Alma Söderhjelm.
År 1778 i december kom en fransksinnad corsikan, Charles Bonaparte,med sina två äldsta söner från Corsika till Sydfrankrike i avsikt attskaffa dessa en god fransk uppfostran. Den äldre, Joseph, var ettstillsamt och älskvärt barn om nära elva år, som på grund av dessalyckliga gåvor bestämts för prästyrket. Den yngre åter, Napoleon, hadeett mörkt och dystert lynne, och hans tidigt framträdande beslutsamhetoch viljekraft hade gjort att man utan tvekan hade bestämt honom förden militära banan. Napoleon vann inträde vid militärskolan i Brienne,Joseph intogs i en skola i Autun. Detta var första gången någon avdessa Bonaparter som ett kvart sekel senare skulle behärska hela Europaoch röra sig ledigt i vilka delar av världen som helst, beträddekontinentens mark. Ett sällsamt ögonblick vilket blev inledningen tillden mest fantastiska och dock sannfärdiga äventyrsroman som någonsindiktats!
I skolan gjorde sig Joseph omtyckt av alla. En av hans lärare harfällt omdömet att han var älskvärd och pålitlig samt hade lätt attlära. Särskilt tyckes denna lätthet ha visat sig i språkstudierna,och han lärde sig snabbt att korrekt skriva och tala franska, någotsom Napoleon aldrig gjorde. Till karaktären var han mild — det ärhans lärare som talar — förekommande och tacksam, han var en godkamrat och tog de förorättades parti. "Aldrig kunde jag upptäcka hoshonom ett stänk av fåfänga. När man såg honom på en gång stilla ochglad kunde man ej spåra hos honom några anlag för det slags liv somsedan blev hans, och jag för min del tror att han med sin natur endastmotvilligt lät göra sig till konung." En annan av hans lärare har småttpolemiserat mot detta uttalande, som han anser överdrivet, men ocksåhan karakteriserar Joseph under skoltiden såsom blyg, anspråkslös ochmycket älskvärd.
Joseph slutade skolan i Autun år 1785. Det beslöts nu i familjerådetatt han skulle söka inträde i prästseminariet i Aix efter en släktingsom blivit utdimitterad. Visserligen hade ingen frågat Joseph om hansönskningar, men man antog, att, då han ej underrättat familjen om någonförändring av sina framtidsplaner och överhuvudtaget alldeles upphörtatt skriva hem, han hyste intresse för det kall man valt för honom.Detta var emellertid ingalunda förhållandet. Det hade så småningomblivit klart för Joseph att han ej hade lust för den prästerliga banan.Han hade under de sista åren i Autun levat med i sällskapslivet, fåttför