Vårens värsta och vildaste snöstorm rasaröver öde slätter. Det viner och tjuter, detrasslar och piper, det gnyr och jämrar, det dånarsom åskan, det rasar som laviner, det vrålar ochkvider — alla jordens skräckljud ha samlats föratt åta sig sin stämma i vildmarkens jättekonsert.Det piskar som tusen vassa nålar i ansiktet, vitamoln komma yrande och svepa sig om oss, därvi vandra — några små människor och djur i vanmäktigkamp mot en rasande fiende — virvla,bita, tränga sig in genom skinnkläderna som voredet spindelväv man bure, ta andan från en, tvingaen att spänna varje muskel för att orka ta ut detsteg man påbörjat, gripa en med kalla hårda händer,girigt och obarmhärtigt som om misskund ejfunnes i världen. Det rinner våt smält snö utefterbröst och rygg, den fryser till is så man går medett knastrande, kallt pansar omkring sig, ochinombords är det visst också is fast det kännssom drucke man flytande eld, när den dödskallaluften rinner genom strupen. Dödskallt är allt.Det är som om jorden dött, som om glädjen dött,som om allt levande dött, som om det i hela vidavärlden ej funnes flera människor än vi, ej fleradjur än de renar och hundar, som mödosamtstappla framåt mot stormen. Det blygrå nattljusetär dött, våra egna kroppar äro döda och kallaoch röra sig som marionetter i vars trådar engrym hand drar: ett steg framåt med höger fot,ett steg med vänster, ett steg med höger — — —Och för varje gång har man att dra foten upp urdjup snö, som tynger och suger.

— Hur länge, tänker jag och sveper schalenbättre om huvudet med valna händer. Hur länge!Ska vi gå till domedags klockor ringa eller tills vistupa och dö av trötthet?

Men ingen svarar, och hade jag också skrikitut frågan med mina lungors hela kraft, hade ljudetav min röst drunknat och blivit borta i stormensvrål, ej hunnit ens halvvägs fram till ledaren avraiden framför min. I åtta timmar ha vi gått nu.Utan vila och utan rast, likt förtappade själar somdömts att irra utan ro i de dödas vita land —framåt bara! Med ett liktågs stillhet skrida vi,stegen måste rättas efter renarnas tramp, och såtrötta som de stackars djuren äro, dra de inte detunga pulkorna mer än steg för steg. Och ändåflämta deras sidor, mularna stå öppna, tunganhänger ute, och huvudet böjs så djupt mot markensom tömmen tillåter.

Varje ren är bunden vid pulkan framför meden kort lädertöm som knutits kring halsen och ensådan rad på åtta till tio pulkor kallas raid. Varjeraid har sin ledare, som står

BU KİTABI OKUMAK İÇİN ÜYE OLUN VEYA GİRİŞ YAPIN!

Sitemize Üyelik ÜCRETSİZDİR!